Och bilen går bra?

Vissa dagar blir inte som man hade tänkt sig. Idag - Luciadagen - skulle vi åka och lussa lite hos L:s farmor. Vi var ju och överraskade mormor och morfar igår och idag hade vi tänkt göra detsamma hos farmor. Farmor är pensionär och mannen jobbar idag, så vi tänkte åka dit alla tre på mannens lunch. Vi skulle ses utanför farmors hus strax före 12.

L och jag åkte så vi hade god tid på oss. Dels för att jag inte gillar att stressa om jag kan undvika det och dels för att L då kunde sova lite i bilen innan. Vi tog en liten sväng runt stan i bilen, L sov som en stock. Plötsligt känner jag att det luktar lite skumt i bilen, typ bränt. Kände på handbromsen om den låg i, men icke. Vevade ner rutan för att känna om det kom utifrån, kände inget. Eftersom jag brukar tycka att det luktar, låter och skramlar om bilen lite nu och då, och det aldrig gör det enligt mannen, så trodde jag nog inte att det kom från mig, egentligen. Vi hann nog rulla 200 meter till och då börjar det VERKLIGEN skramla och väsa om bilen, varningslampor slår på och det låter pling-plong, pling-plong....

Jag börjar väl begripa att det inte är den vanliga inbillningen och håller alla tummar att jag ska kunna rulla hundra meter till och svänger in mot vårdcentralen som ligger där. Försöker ignorera att det verkligen VÄSER om bilen och ber att den ska hålla ut så att jag åtminstone kan köra in i en parkeringsficka.

Det gör den.

Men där sitter jag, med ett sovande barn, i minus tio grader, med ett vrak till bil. Klockan närmar sig tolv och barnet har inte ätit. Vi är en bra bit ifrån farmor, inte bara att kliva ur och gå dit direkt.

Jag ringer mannen som kommer så fort han kan. Först får vi inte ens upp huven, den är fastfrusen, men den släpper till slut. Jag begriper ju inte riktigt hur det ska se ut där under, men jag kan ju åtminstone stå och se ut som att jag gör det. Mannen pillar och kollar och när han håller upp en trasig, fransig rem som ska sitta runt ett kugghjul så förstår ju till och med jag att bilen inte borde rulla så bra. Någon slags drivrem (fråga mig inte) hade gått av. Not so good.

Frågan var ju bara vad vi skulle göra nu? Mannens jobbarbil är av modell jobbarbil, dvs en skåpbil med ett förarsäte och ett passagerarsäte och en stor skuff där bak. Vi kunde ju knappast (eller kunde och kunde, ville inte) köra med L i famnen utan bilbarnstol. Vi ringde runt till de som ev kunde vara lediga så här en måndaglunch för att se om vi kunde få skjuts, men fick inget napp. Mannen tyckte att vi kunde flytta över bilbarnstolen till passagerarsätet på hans jobbarbil och att jag kunde sitta där bak i lastutrymmet... Tack, tack, men lite mer rädd om livet är jag nog... Trodde nog att han också var det. :)

Till slut så bestämmer vi att han kör L till farmor i sin bil och att jag får gå dit. Inte längre än att man KAN gå, absolut, men det var ju kallt och hörde inte till planerna. Ingen lusseöverraskning alltså. Vi flyttade över L och jag började traska. Jag hinner inte så långt förrän mannen ringer och har stött på en jobbarkompis som ska komma och hämta mig och köra hem mig till farmor. Tack för det! Det innebar att vi faktiskt hann lussa lite för farmor. Jag tror att hon tyckte att det var trevligt!

Dock blev det ju lite problem med bilar och transporter nu. Jag skulle till sjukgymnasten kl 16. L:s mormor slutade jobba kl 15, så då var planen att jag skulle köra dit L, medan jag var borta. Nu hade jag ingen bil till det. Jag och mannen lämnade L hos farmor och körde iväg och flyttade över bilstolen till den andra bilen (som vi för övrigt lånar av farmor just nu), så att jag och L skulle kunna åka till mormor. När jag kom tillbaka till farmor hade L haft jättekul där! De hade rullat boll så L var alldeles rödmosig i ansiktet. :) Vi kom i alla fall iväg till mormor.

För att ytterligare göra detta med bilbyten lite krångligare så går inte barnvagnen in i farmors bil. Imorgon MÅSTE jag kunna frakta vagnen. Därför har vi nu ikväll lånat mormor och morfars kombi, så att L och jag kan göra det vi ska imorgon.

Så om bilen går bra? Nej. Not really.