Jag och L var en sväng på stan idag. Hade planer på att köpa någon julklapp, men hittade inget bra, så det blev inget av med det. När jag gick förbi Systembolaget tänkte jag att det ju vore asgott med ett glas vin till tapasen som vi hade tänkt käka ikväll. Sedan L kom har jag nog bara varit på Systembolaget för att köpa whisky i present, inte för att handla till mig själv. Jag har ju ammat så mycket och länge, så det har inte blivit mycket alkoholhaltigt senaste året. (Och inte innan dess heller förstås, då var jag ju gravid... :P )
Det konstiga var att jag var på väg att passera förbi Systemet och istället ringa mannen och be honom åka och köpa vin, bara för att det kände så himla dumt att gå in där med barnvagnen. Och när jag besinnade mig och verkligen tänkte efter, så blev det ju ännu dummare: Skulle inte jag, en 31-åring som varken är berusad eller ska langa och som hade tänkt dricka ETT glas vin till middagen på en fredag när barnet somnat, inte få ta med mig min snart ettåriga dotter och gå in på Systembolaget? Jag vände och traskade in.
Jag smög omkring som en skamsen hund bland hyllorna och rafsade snabbt åt mig ett vin som vi druckit förut och som är gott. Jag kände mig på riktigt litegrann som en kriminell. "Här går morsan som ska suga i sig en vinare!" När jag betalat övervägde jag till och med att stoppa den lila påsen i en annan påse som jag hade bara för att det inte skulle synas att jag varit på Systemet...
Någonstans fick jag väl reda i mina tankar. Jag besinnade mig och tog min lila påse och gick ut igen.
Det konstigaste i kråksången är att jag inte har några synpunkter på när andra föräldrar dricker ett eller ett par glas vin. Jag reagerar när föräldrar dricker sig berusade eller dyngraka när barnen är med, absolut. I sådana sammanhang tycker jag inte att barn passar in. Då har barnen det bättre någon annanstans den kvällen. Så var kommer denna rädsla för att bli stämplad som dålig morsa från då? Vet inte. Inte mer än att det är väldigt lätt att fastna i detta att man ska göra allt så himla rätt, hela tiden. Perfekt, perfekt, perfekt. Aldrig göra något misstag, för då får barnet lida för det för resten av livet. De här tankemönstren är naturligtvis större än rädslan för att gå från Systembolaget med en lila påse.
Jag vet ju att det inte fungerar så. Att det krävs att man är perfekt, alltid, i alla sammanhang för att barn ska bli fullvärdiga människor. Det begriper jag ju att det inte är så. Jag har sett det fler än en gång att det inte är så. Och det finns inte bara ett rätt sätt. Att ha blivit mamma har gjort mig mer ödmjuk inför det, vilket jag också tror gör mig till en bättre förälder. För även om man gör allt rätt, så kan det bli fel ändå.
Jag är inte orolig - du är en bra mamma. Oron hade kommit om du korkat upp vinaren i samma ögonblick du köpt den. Som du kanske sett på min blogg och på fejjan så flaggar jag för att barn får en vit jul. När man har barn tycker jag man kan välja sina tillfällen att fyllna till, precis som du skriver. Och även när barn nästan är vuxna är ansvaret lika stort att se efter och ta hand om sina barn. Det finns hisnande historier om föräldrar som jag ringt till och bett dem komma och hämta sin teling då de sagt - sätt dem i en taxi....
SvaraRaderaSjälv gick jag inte på systembolaget mer än högst 3 gånger på 8 år då jag jobbade som fältare. Inte för att jag skämdes utan för att jag tyckte inte allmänheten hade med att göra vad jag köpt... Socialens ansikte utåt liksom. Men nu skiter jag i vilket :)
Hoppas vinet kommer att smaka!