Söndagen började rätt tidigt (men det gör ju de flesta dagar, så det var kanske inte så ovanligt.) L och jag gick upp och hennes pappa fick ligga kvar en stund. Efter morgongröt och lek, började L bli så där mystrött och vi satte oss i soffan ett tag. L älskar telefoner och fjärrkontroller och hon får egentligen inte leka med dem, men nu var hon så otroligt intresserad av fjärrkontrollen till förstärkaren. Eftersom hon satt i mitt knä fick hon plocka lite med den. Egentligen finns det inte så mycket som kan hända om hon trycker på knapparna mer än att den går igång, men nu blev det så otroligt tokigt...
Det finns väl någon radiofunktion på förstärkaren också, men den använder vi ju aldrig, så det finns inga förinställda kanaler. På något sätt lyckas barnet få igång radion på JÄTTEHÖG volym och det bara brusar. Jag blev rädd, men det var inget mot vad L blev... Herregud. Hon sparkade och skakade och skrek, skrek, skrek... Rakt ut. Och innan jag fick av ljudet - herregud. Det jag såg i hennes ögon vill ingen se i sitt barns ögon - ren skräck.
Efteråt gick det inte att trösta henne. Hon var livrädd. Jag kände mig så lagom oduglig kan jag säga. Vi fick gå och lägga oss i sängen och mysa och då blev det bra som tur var. Usch, jag har aldrig sett henne så rädd. Och nu var det ju ändå något helt ofarligt hon blev rädd för. Klart man blir rädd när det kommer högt ljud, men det var ju inte farligt på något sätt.
Jag tänker på att hon garanterat kommer att bli rädd, orolig, ledsen, skräckslagen, hysterisk, förkrossad fler gånger i sitt liv och att det då kommer att handla om betydligt värre saker än höga ljud. Men det vill jag liksom inte tänka på för det vill jag inte vara med om. Jag vill skydda henne från allt ont och se till att hon aldrig får uppleva hemska saker. Det förstår jag ju att det inte går, så klart. Men jag vill heller aldrig mer se den skräcken i hennes ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar