Nu börjar livet få lite rutin. Börjar få lite snurr på jobbet - i lagom dos än så länge dock - och börjar vänja mig vid att träffa L mindre på dagarna. Hon har verkligen reagerat på att jag varit borta; i början tror jag att hon straffade mig genom att ignorera mig när jag kom hem, men nu börjar hon snarare bli riktigt mammig på ett sätt som hon inte varit förut. Det är hårt att det måste vara så här, men samtidigt är det verkligen så det MÅSTE vara. Det är en träning inför framtiden. Separationer kommer man alltid stå inför och de kommer tidigt. Man kommer liksom inte undan.
Jag är bara så glad att jag har henne och att jag har förmånen att ha fått en så fantastiskt flicka. Jag är så lycklig för att hon finns. <3
jag är också väldigt glad att hon finns krama L från mormor
SvaraRadera