L har som bekant blivit exceptionellt mammig sedan jag började jobba. För tillfället ska jag helst bära runt henne hela kvällarna och nåde mig om jag sätter ner henne på golvet eller lämnar över henne till hennes pappa! Helvetet brakar löst och man kan ju tro att man kränkt henne på gruvligaste vis. (Kan ju tillägga att det här endast visar sig när jag är hemma, på dagarna går det så bra, så bra med pappa. Så det är ju definitivt någonting mellan henne och mig.)
Ikväll var det pappas tur att natta. Efter tvätt, blöja, pyjamas, tandborstning och snuttletning så märker hon nog att det drar ihop sig. Då får inte pappa ens komma i närheten. För att slippa den hjärtskärande hysterin som spräcker hela mitt hjärta när de går iväg till sovrummet kom jag på den briljanta idén att vi kunde låtsas att jag går iväg till typ jobbet. Som jag gör på morgonen. Jag klär på mig ytterkläder och tar på mig skor och sedan vinkar vi. Då går det (oftast) bra, inga ledsamheter. Så jag drar idén för maken, tydligt nog, tyckte jag.
Så jag tar på mig skor, pussar L och vinkar hej då. Sedan går jag ut på trappen. Kallt. Ingen jacka. Går och kollar postlådan, fast jag redan gjort det när jag kom hem. Står en stund. Tänker att nu har dom nog hunnit in i sovrummet och lagt sig. Smyger upp ytterdörren och hör glädjande nog ingen gråt. Perfekt. Smyyyyyger in - och vad ser jag?
Man och barn står framför tv:n och glor.
Vad faan. Skulle dom inte gå och lägga sig?
- Nä, skulle vi? Skulle vi inte bara kolla om det gick bra att du gick iväg?
Ööööh. Varför då? Det gör vi ju varenda morgon och det går ju bra. *pust och stånk* Så istället för en separation fick L ikväll två, eftersom de gick och la sig direkt när jag kom in. DÅ var hon ledsen minsann.
Så kan det gå när man inte lyssnar på vad den andre säger. Hej och hå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar