Att börja jobba

Om knappt sex veckor börjar jag jobba igen. Jag har då varit hemma och föräldraledig sedan slutet av november 2009. Känns så där att börja igen. Jag jublar inte och jag gråter inte. Inte än i alla fall. Som tur är har jag lyckats hålla jobbet och allt som sker där långt borta från mig under det här året, jag har nästan inte alls varit i det. Så känns det väl just nu också, men samtidigt förstår jag ju att det inte kommer att hålla sig så när jag väl börjar. Samtidigt försöker jag peppa mig själv och tänka att det ska bli kul. En nystart liksom. En chans att göra något bra, att göra saker på det sätt jag vill göra dom och aldrig, aldrig, aldrig tillåta att saker går över styr som de gjort tidigare. Man kan säga att det här året varit bra för mig - inte bara för att jag haft förmånen att lära känna och umgås 24/7 med världens bästa unge - utan också för att jag idag kan höra mina egna tankar och känna mina egna känslor. I mitt jobb blir det lätt ett virrvarr av eget och andras.

Eftersom L:s pappa ska vara hemma med henne i nästan åtta månader kommer jag i alla fall att känna mig trygg med att hon har det bra. Jag kommer liksom ha lite tid att anpassa mig till att jobba tills hon ska börja i barnomsorgen. Känns bra. Känns som ett bra upplägg. Men fick jag välja och vara självisk skulle jag ju naturligtvis vilja vara hemma med L mycket längre... Fast ser jag det ur hennes synvinkel så tror jag ju förstås att det bästa för henne är att hon får möjligheten att vara hemma med båda sina föräldrar. Och det är ju så klart det viktigaste.