Vattenläcka, akuten och annat kul

Helgen kunde ha börjat bättre. Jag åkte iväg till jobbet som vanligt i fredags och hann knappt komma dit och sätta igång, förrän maken ringer på min jobbtelefon. Det brukar han aldrig göra, han brukar ringa på min privata mobil. Först låter han jättekonstig och jag blir jätterädd och frågar om allt är bra. Han säger att "njee, inte direkt". Jag blir så himla rädd och fattar inte att han inte bara säger vad det är och skriker "men säg vad det är då!". (Karlar, kom till saken liksom... :D ) Jag tänkte ju direkt att det hade hänt något med L, men han säger att allt är bra med henne, men att det är vatten i hela klädkammaren...

Först blir jag bara lättad över att det inte hänt något farligt, sedan inser jag ju att vatten på golvet inte är så bra... Värmepumpen står i klädkammaren och tydligen har en slang inte varit helt fastsatt sedan installationen och nu har den börjat läcka. Jättekul. Klädkammaren är avlång och pumpen står längst in mot kortväggen, men vattnet har hunnit rinna ända genom rummet och ut mot hallen. Där har vattnet gått upp i väggen och tröskeln har blivit vattenskadad. Det är våtrumsmatta där inne visserligen, men utan annat tätskikt står det ju inte emot så länge. Klädkammaren använder vi mest som förråd, så det var ju massor av saker där inne som också nu blivit blöta.

Jag vet ju själv att det inte är så lätt att göra ett storröj ensam hemma med L och det här behövdes ju tas tag i direkt. Vi behövde alltså någon som kunde ta hand om L en stund. Jag hade jättesvårt att åka hem, skulle åka iväg, mormor jobbade, morfar är i Sälen, farmor har ingen bil (den har vi...) och vem är annars ledig en vardag? Som tur var var L:s moster hemma hos våra föräldrar, så hon kunde komma efter en stund och ta hand om L, medan maken började röja upp.

Rörmokaren kom och fixade så vattnet slutade droppa. (Och tyckte att de som installerat pumpen gjort ett dåligt jobb. Jo tack, problemet var väl bara att de kom från hans firma... :S ) På måndag kommer en byggfirma och kollar hur stor skadan är och vad som behöver göras. Jag ser INTE fram emot detta. Huset är inte så stort och klädkammaren ligger inklämd mellan badrum, hall och vårt sovrum. Jag ser framför mig hur byggfläktar står och surrar i flera månader, golvet uppbrutet, väggen borta... Pust. Hur ska det bli med L? Hur ska hon kunna sova och busa omkring? Nåja, vi får väl se. Det kanske inte är så illa. Ingen mening att hetsa upp sig innan man vet.

Själv var jag ju på jobbet när allt det här hände och vid 14-tiden såg jag att det ringde hemifrån på min privata mobil. Jag kunde inte svara, för jag pratade i den andra telefonen. Efter typ tio minuter, när jag pratat klart, ringde jag upp. Min syster svarar och säger att maken åkt till akuten, för han inte mådde bra! Han hade varit iväg med saker som skulle kastas och kom tillbaka och mådde jättedåligt. Syrran var kvar hemma med L. Jag ringer makens mobil och han säger att han kände sig jättekonstig, yrslig, fick plötsligt jätteont i kroppen och orkade knappt resa sig och gå till bilen. Det läskigaste var att han också fått väldigt ont i bröstet och ner mot magen.

Jag skulle ha besök precis i den sekunden, men en kollega fick avboka det hela och jag kastade mig i bilen och åkte mot sjukhuset, det tar väl en sisådär 25 minuter. Jag blev så himla arg på maken att han satt sig i bilen och kört själv när han mådde så dåligt! Min syster hade erbjudit sig att köra honom, men då ville han inte att L skulle behöva åka fram och tillbaka... Väldigt logiskt, eller hur? :/ Jag kan säga att maken inte besöker sjukhuset alltför ofta, så att om han självmant åker till akuten så mår han inte särskilt bra...

När jag kom fram var det massor av folk i väntrummet, men ingen make. Han hade redan fått komma in och göra EKG. Han mådde inte alls bra. Ont i bröst och mage. Ont i hela kroppen och så fort han ställde sig upp blev han yr. Prover togs förutom EKG:et. Efter en sisådär tre timmar på akuten fick vi åka hem. Då hade man uteslutit att det var något med hjärtat, vilket man ju var mest orolig för. Övriga prover såg bra ut, förutom att de visade tecken på infektion.

När vi åkte hem mådde maken inte vidare värst bra, men han var väl lite piggare än när vi kom dit. Hemma väntade L och hennes moster och även mormor hade kommit. Huset såg ut som ett bombnedslag efter vattenläckan. Det var ju det maken höll på att rensa upp i när han började må dåligt. Det var bara att försöka förbise allt det och få i barnet lite mat och göra kvällsrutinen. På kvällen börjar mannen också få rejält ont i magen. Jag kan säga att det sedan stod tydligt att den där infektionen som proverna visade tecken på nog satt/sitter precis där... :S Vi la allt åt sidan och kom tidigt i säng hela familjen.

Så maken bidde magsjuk och blev ju inte direkt piggare av det. Det låter ju troligt att det var det som orsakade alla andra konstiga symptom.

På lördagmorgonen hade ingen varit och trollat bort röran över natten. Eftersom mannen var sjuk och inte riktigt i stånd att ta hand om L, fick jag köra henne till mormor på förmiddagen. Detta så att jag skulle få en chans att röja upp. Det dåliga samvetet gjorde sig ju direkt påmint, eftersom jag träffar henne så lite ändå när jag jobbar. Men jag tänkte att det måste göras. Ibland rår man liksom inte på vad livet hittar på. Bättre att jag kan vara effektiv och städa upp på några timmar än att hon ska vara med och det tar dubbelt/tredubbelt så lång tid...

Hursomhelst - maken är bättre idag. Jag hoppas att det håller i sig så. Det är klart att man gå och vänta på att man själv ska få det hela, men jag försöker låta bli. Blir man sjuk så blir man. Det är så klart trist om L blir magsjuk, men det är också svårt att undvika. Maken har sovit i gästrummet i två nätter, vi spritar oss hela tiden och så mycket mer kan man inte göra. Jag är bara glad att det inte verkar vara något mer allvarligt än så. Det blev riktigt otäckt i fredags och det är nog först nu jag begriper att jag blev riktigt rädd.